Spela är nog det roligaste som finns, speciellt när man blir insugen i total inlevelse med en intressant story som går hand i hand med ett superbt utförande. Tyvärr händer detta ytterst sällan och de spel som har lyckats uppnå detta kan man nästan räkna på en hand.
Jag som hade haft mitt Nintendo Wii i flera månader väntade fortfarande på ett sådant spel och bestämde mig för att hålla mig till Wii Sports tills jag hittade något spel som intresserade mig till hundra procent. Resident Evil 4 var ett sådant spel.
Jag är verkligen ingen Resident Evil fan, alltid funnit spelen intressanta rent storymässigt och jag tyckte filmerna var roliga men inte mer än så. Spelen i sig lockade aldrig, jag gillade inte spelstilen eller spelelementen. Det var några av orsakerna som höll mig undan spelserien. Men när det mer actionorienterade Resident Evil 4 kom till Wii så bestämde jag mig för att bryta trenden att ignorera Resident Evil spelen.
Trots att jag inte har spelat något av de tidigare spelen så är ett av mina allra starkaste spelminnen därifrån. När jag var en liten knatte så skulle jag gå förbi min kompis Daniel på väg till skolbussen. När jag klev in i hans rum så satt han där och spelade första Resident Evil-spelet till PlayStation. Han övertalade mig att sätta på mig ett par hörlurar med maxvolym som var kopplade till PlayStationet och laddade så man startade om från början. På skärmen så såg man en lång korridor med ett par stora fönster på högersidan.
Spelets karaktär gick sakta framåt och när han var ungefär i mitten av korridoren så hände det som skrämde livet ur lilla mig, ett par zombiehundar hoppade genom fönstren och skällde som sjutton. Blev naturligtvis vettskrämd och rörde därefter inte spelserien på närmare tio år.
Resident Evil 4: Wii Edition
Man spelar som Leon S. Kennedy som är en specialagent som fått i uppdrag att rädda presidentens kidnappade dotter. Ledtrådarna leder Leon till den spanska landsbygden där han väldigt snart inser att allt inte står rätt till. Alla invånare i området beter sig väldigt konstigt och de verkar inte gilla att han är där för att snoka. Situationen urartar snabbt och det dröjer inte länge förens första skottet avfyras.
Handlingen må låta tröttsam men den presenteras på ett väldigt bra sätt med hjälp av genomtänkta händelser och välgjorda filmsekvenser som spelas upp direkt i grafikmotorn. Man spelar hela tiden vidare för att se vad som ska hända och vilka nya vändningar handlingen kommer ta. Det presenteras också mystiska karaktärer som väcker ännu mer nyfikenhet för att spela vidare, så kort och gott finns det alltid något som driver spelaren att fortsätta avancera mot slutet.
Atmosfären är total, miljöerna i spelet är nog bland det mest välgjorda jag har sett. Även om grafiken inte är topnotch (det är trots allt ett tvÃ¥ Ã¥r gammalt GameCube spel) sÃ¥ är den artistiska känslan i spelet pÃ¥ absolut världsklass. Det ruttna landskapet är sÃ¥ välgjort sÃ¥ man nästan känner den vidriga doften av ruttet kött och blod. Dock med tanke pÃ¥ sin Ã¥lder sÃ¥ är texturerna i spelet lite â€suddiga†när man t.ex. gÃ¥r väldigt nära inpÃ¥ en vägg och dess tapet. Men som sagt, det är en droppe i havet, spelet är och förblir en fröjd för ögat.
Även fienderna är grymt välgjorda i modellering och animation vilket innebär att de rör sig verkligt och snyggt. Fantasin är det inte heller något fel på och under många bosstrider tappar man nästan andan för de är så episka. Ett exempel på en bosstrid är när man åker ut med en liten motorbåt på en sjö där en gigantisk salamanderliknande varelse dyker upp. Här ska man slänga gamla rostiga fiskespjut för att ta kål på besten och man känner på sig hela tiden att den lilla båten snart kommer gå i tusen bitar. Detta är ett av många exempel på episka bosstrider som man upplever under spelets gång. Även här använder man flera filmsekvenser för att höja spelkänslan och intensiteten under stridens gång.
Kan även påpeka att i flera filmsekvenser så ska man integrera med kontrollen, antingen genom att trycka på knapparna eller svänga kontrollen fram och tillbaks. Detta gör att man aldrig kan riktigt slappna av när man spelar, vilket ger en skön närvarokänsla.
En bosstrid är t.ex. helt uppbyggd med filmsekvenser där man måste göra olika kombinationer för att överleva. Det kan låta tråkigt, men när man väl spelar så är det en underbart avbrott från den vanliga spelstilen.
Musiken är också av världsklass, symfoniorkester och körer ger den perfekta känslan till spelets atmosfär, ljuden likaså. Bra exempel på ljud är kultmunkarna man möter längre in i spelet, som går sakta mot en samtidigt som de skanderar i ett okänt språk. Väldigt snyggt utfört som medför kalla kårar för spelaren.
Äger du ett Wii idag? Köp spelet, du kommer inte ångra dig. Detta är den bästa spelupplevelsen till Wii just nu.
jul 19, 2007 - anders a
jul 19, 2007 - Linus
maj 1, 2008 - Sugoi! » Ã…sikter om spel
